Jag går genom den långa skolkorridoren och plötsligt hör jag två pojkar skrika åt varandra: Jävla DAMP-unge!… DAMP-unge kan du vara själv! En pedagog kommer rusande och försöker få de två kombattanterna att sluta munhuggas. Trots att pedagogen tar till sin allra strängaste röst och skriker åt barnen, samt hotar med att ringa hem till föräldrarna, så slutar de inte. De flyr istället hals över huvud ut på skolgården. Den oerhört frustrerad pedagogen travar iväg efter dem och muttrar ett surmulet Hej, när vi möts längre ner i korridoren. Ja, detta är vardag för många barn och pedagoger i skolan. Hur har det kunnat bli så här? Hur handskas man egentligen med DAMP-ungar? När jag gick i skolan var det ”inne” att kalla varandra för ”CP” men nu har tydligen ”DAMP” hamnat överst på topplistan för skällsord. Hur det känns för de barn som verkligen har DAMP eller ADHD, som det nu kallas, kan vi bara spekulera i.
Som förskollärare och specialpedagog har jag under de senaste femton åren mött hundratals barn med ADHD. Min upplevelse är att dessa barn ofta får ta konsekvenserna för en funktionsnedsättning som de är oskyldiga till, på samma sätt som en rullstolsburen är oskyldig till sin oförmåga att gå. När skolmiljön inte är anpassad efter deras unika behov meddelar de oss detta genom ett, som vi anser oönskat beteende. Om vi då tillrättavisar utan att ge dem verktyg att förändra sitt beteende sker ingen nyinlärning. Genom att tillrättavisa barn med ADHD för att de inte kan bete sig, på ett sätt som vi förväntar oss, kan de få sin roll som bråkig och ouppfostrad befäst.
// Malin
specialpedagogteametmalin.wordpress.com 